Popmusik...

...är vackert. I fredags spelade mitt The Monotypes på Landet. Det var fantastiskt, magiskt, gnistrande, elektriskt och grymt roligt. Min på scen obligatoriska Lee-jeansjacka som sett det bästa av vad små rocklubbscener har att bjuda i London, Amsterdam, Wien och varenda tysk storstad var genomträngd av svett efter andra låten. Det var fullt och trångt. Värmen från min kropp och närheten av publikens massa liksom väckte den gamla scenjackan till liv. Likt en öken efter decennier av torka vitaliseras och återuppväcks av ett sällsynt men ack så välsignat regn blödde jackan vägens dofter och rockens stora löften. Aktiverad av öl, svett och sexsträngat ylande delade den med sig av sin erfarenhet och påminde mig om vad vi varit med om tillsammans. Den viskade om sömnlösa nätter på autobahn, evighetslång hemlös väntan på nästa gig i London och svensk småstadsångest kanaliserad i knytnävar. Den mindes det kokande giget på Prime club i Köln såväl som den klaustrofobiskt trånga men ändå folktomma källaren vid Mornington crescent. Men framförallt vad som gör det hela värt det. Jag antar att detta väl sammanfattades av The Monotypes trummis Doc Nic Idol på väg av scen "Fan vad det är grymt med rock&roll". Det går kanske inte att förklara det bättre än så.

Under det senaste året har jag gått in för plugget och intalat mig att musiken är sekundär - journalistiken framför allt. Givetvis hade jag fel. Nu är det dags att väcka det gamla Monotypesmonstret till liv igen. Fast det får nog bli efter sommaren eftersom jag ska upp och leka journalist i Dalarna. Skit. Tillbaka till verkligheten.

Tack alla som kom och gjorde kvällen grym. Ber om ursäkt för den tråkiga bilden men det var den enda jag tog i fredags. För den intresserade står där en Orange Overdrive120w från -73 och en Fender Twin Reverb ca. -75. Båda något av det bästa som sprungit ur USAs respektive Englands ingengörskonst.

So long says the lads!